Akutmottagningen i Beirut var redan fylld till bristningsgränsen när en våg av patienter utan ögon och andra kroppsdelar vällde in. Personalen som arbetade långa och intensiva skift stod inför en oöverstiglig prövning, då de skadade fortsatte att strömma in. Läkare, sjuksköterskor och annan medicinsk personal kämpade för att ge vård till de drabbade, men resurserna var på väg att sina.
Utanför akutmottagningen hördes sirener och rop, och inne på sjukhuset var det ett kaotiskt och desperat försök att rädda liv. ”Så fort jag blundade såg jag mina patienters ansikten framför mig,” berättar Elie Msallem, en av sjukhusets läkare som befann sig mitt i stormens öga. Det var ett arbete som krävde både fysisk och mental uthållighet, och varje sekund kändes som en evighet.
Knappt ett dygn senare upprepades mardrömmen. Ännu en våg av skadade vällde in genom sjukhusets dörrar, och denna gång var de ännu fler. Personalens krafter var uttömda, men det fanns inget annat val än att fortsätta. ”Det kändes som att vi befann oss i en krigszon,” säger en sjuksköterska som önskar vara anonym. ”Vi gjorde vårt bästa, men det kändes ändå otillräckligt.”
Inne på mottagningen var luften tung av en blandning av desinfektionsmedel och blod, och det var svårt att hålla uppe moralen. Trots detta arbetade teamet utan avbrott, opererade, gav smärtlindring och försökte återställa kroppar som utsatts för ofattbara fasor.
Elie Msallem och hans kollegor visste att de inte hade råd att ge upp. Varje insats, varje patients leende och varje förlorad kroppsdels symbolik påminde dem om vikten av deras arbete. ”Det är svårt att beskriva vad vi går igenom,” säger Msallem med en djup suck. ”Men vi måste fortsätta kämpa. För våra patienters skull. För hoppets skull.”
Situationen i Beirut har fångat uppmärksamheten från internationella hjälporganisationer, som snabbt mobiliserat för att tillhandahålla medicinskt material och mänskliga resurser. Ändå återstår frågan: Hur länge kan ett system stå emot en sådan prövning utan att kollapsa?
I ett hörn av akutmottagningen sitter en ung volontär och försöker få någonting att äta, utan att lyckas slappna av. ”Det vi har sett de senaste dagarna är inget jag trodde jag skulle behöva se i hela mitt liv”, säger hon med en röst som bär spår av både trötthet och chock.
Beiruts akutmottagningens kamp är långt ifrån över, och återhämtningen kommer att ta tid. Men Msallem och hans kollegor är fast beslutna att fortsätta sitt arbete, trots det överväldigande antalet patienter och de ofattbara skador de bevittnar dag efter dag.
