Johan Sandow såg sitt liv krascha samman under tyngden av ett ohanterligt spelmissbruk som snabbt eskalerade. Hans resa började på en till synes oskyldig punkt, med små insatser som successivt växte till en okontrollerbar vana. Det dröjde inte länge innan han hade förlorat över en miljon kronor, en förlust som inte bara tömde hans bankkonto utan som också ruinerade hans relationer, däribland hans äktenskap.
”Det var som att leva i en tornado,” berättar Johan för Ekonomibyrån. ”Jag förlorade allt. Mina pengar, mitt hem och min familj.” Hans ord vittnar om en smärtsam verklighet som blir allt vanligare i Sverige, där fler och fler människor söker hjälp för sitt spelberoende.
Efter att ha nått botten vände Johan sig till olika stödformer och gick slutligen med på att genomgå en skuldsanering, ett formellt förfarande för att hjälpa överskuldsatta personer att komma på fötter. Skuldsaneringen har gett honom en strimma hopp och en möjlighet att starta om. ”När jag är klar med skuldsaneringen så kommer det verkliga provet,” säger Johan. Han är medveten om att den ekonomiska återhämtningen bara är första steget, och att den verkliga utmaningen ligger i att hålla sig borta från spelandet för gott.
Johan tillhör en växande grupp som förstår vikten av att söka hjälp. Institut och organisationer som arbetar med att stödja spelberoende har sett en markant ökning av antalet hjälpsökande. Forskningen visar att spelmissbruk allt oftare leder till omfattande konsekvenser som påverkar inte bara ekonomin utan även individens psykiska och sociala välmående.
Det är en stig kantad av kamp och motgångar, men också av små segrar – som att överleva en dag utan att spela. För Johan Sandow är varje dag utan spel ett litet steg mot ett liv i balans. Och även om han insisterar på att ”det verkliga provet” återstår, visar hans resa hittills en imponerande styrka och beslutsamhet.
Det svenska samhället fortsätter att uppmärksamma och stödja de som drabbats av spelberoende, men Johan påminner oss om att verklig förändring kräver personlig insats och kontinuerligt stöd. ”Jag vet att jag har en lång väg kvar,” avslutar Johan, ”men jag är redo att ta mig an den.”
