I Dahieh i södra Beirut står vägarna kantade av åskådare som håller andan medan en grävskopa arbetar sig igenom resterna av ett åttavåningshus. Bland dem som frenetiskt väntar på livstecken från sina anhöriga är Fares, en invånare i staden, vars förtvivlan är svår att missta sig på. Oroliga anhöriga, fyllda av oro och sorg, söker desperat efter svar och ett slut på deras outhärdliga ovisshet.
– Min farbror hade ingen koppling till Hizbollah. Han var civil, säger Fares med en darrande röst när hans ögon dras mot fordonets varje rörelse.
Fares, liksom många andra, försöker navigera genom den emotionella stormen av skräck, förvirring och förtvivlan. I en stad som ofta står i skuggan av politisk osäkerhet och konflikter, känns förödelsen ännu mer påtaglig och personlig.
När grävskopan fortsätter sitt arbete, vänder sig familjerna mot varandra för stöd, delande både minnen och tårar. Smärtan av att inte veta om deras anhöriga är levande eller döda är olidlig. Fares och hans närstående ser på i skräck, klamrande fast vid det svaga hoppet att deras älskade kommer att hittas levande under rasmassorna.
Beiruts gator känns både tomma och överfulla på samma gång, med människor som samlas för att hjälpa, men också för att sörja. I denna bistra verklighet är alla eniga om en sak: den tunga bördan av att vänta på besked om sina nära och kära är en av livets mest prövande stunder.
Fares farbror är bara en av många civila som oavsiktligt hamnat mitt i konflikten. Detta understryker en av de många tragedier som drabbar vanliga människor i ett land som ständigt balanserar på knivseggen mellan fred och kaos. Med varje timme som passerar och varje skrapning av grävskopan, kryper hoppet närmare ytan, men så också rädslan för vad de faktiskt kan finna.
