I Charkiv, Ukraina, finns en grupp äldre kvinnor som trotsar krigets mörker genom att hålla fast vid sin passion för cheerleading. Dessa kvinnor, som en gång samlades för att fira gemenskap och glädje mitt i en sport de älskar, har nu fått en ny roll mitt i krigets osäkerhet: att bli symboler för mod och uthållighet.
Trots den brutala verkligheten som utspelar sig omkring dem, har dessa kvinnor fortsatt att dela sin kärlek för cheerleading, även när deras lagkamrater har varit tvungna att lämna landet i jakt på säkerhet. Gruppen har minskat, men deras engagemang har inte vacklat. För många är cheerleading en koppling till det liv de hade innan kriget, en påminnelse om en tid av fred och normala rutiner.
Sveta, en av de tidigare medlemmarna, har tvingats fly Ukraina men håller fortfarande kontakten med sina vänner i laget. ”Jag hoppades få komma tillbaka,” delar hon och medger att hennes längtan efter att uppträda igen handlar lika mycket om att återuppleva livet före kriget som om att få visa upp sina färdigheter. Genom videosamtal och meddelanden gör hon sitt bästa för att vara en del av laget trots avståndet.
Men gruppens framtid är osäker. Valet mellan att stanna kvar och riskera livet eller fly för säkerhet har lett till konflikter inom laget. Några medlemmar har stannat kvar av patriotism och ett önskemål att stödja sina familjer och sitt land, medan andra har prioriterat säkerhet framför allt annat. Dessa olika beslut har ibland lett till spänningar, men också till förståelse för de svåra omständigheter varje person står inför.
Mitt i dessa utmaningar förblir cheerleading ett ljus i mörkret. För kvinnorna i Charkiv är varje träning och varje möte mer än bara en fysisk aktivitet; de är stunder av gemenskap och ett sätt att uttrycka motståndskraft mot de krafter som vill splittra dem. Genom att hålla i sina pom-poms visar dessa kvinnor att hoppet lever vidare, och i varje rörelse påminner de världen om att kriget aldrig helt kan släcka glöden av deras passion och samhörighet.
