I en vändning som sätter nytt ljus på användningen av polisens hastighetsmätningar, har Svea hovrätt dömt en man för hastighetsöverträdelse till en bot på 5 500 kronor. Fallet handlar om en bilförare som initialt inte dömdes i tingsrätten för att ha kört i 170 km/h på E4, då mätresultaten ansågs opålitliga.
Föraren åtalades för att ha kört i farter upp till 170 km/h, vilket överskrider hastighetsbegränsningen på 120 km/h. Han anklagades även för att ha kört för nära andra bilar och för att ha omkört ett fordon på höger sida. En polisman, stationerad på en bro över E4, observerade initialt överträdelsen och följde efter i höga hastigheter, dock utan att kunna verifiera den exakta farten på grund av varierande avstånd och egna hastighetsförändringar.
Tingsrätten fann att dessa omständigheter gjorde mätresultaten osäkra och kunde därmed inte använda dem som bevis för den anklagade hastigheten. Mannen dömdes dock för andra trafikbrott baserade på videobevis, inklusive otillåten omkörning och för kort avstånd till framförvarande fordon.
I hovrätten ändrades gärningsbeskrivningen av åklagaren till att mannen kört i minst 160 km/h. Denna slutsats stöddes av videoinspelningar som visade att polisbilen körde i minst den hastigheten, medan den anklagade bilen hade högre hastighet. Denna justering ledde till att hovrätten fann det styrkt att mannen faktiskt hade kört över tillåten hastighet och därmed dömdes han för hastighetsöverträdelsen.
Det här fallet lyfter fram komplexiteten i teknisk bevisföring och vikten av noggrann granskning i rättssystemet, speciellt när det gäller bevisbördan i hastighetsmål. Hovrättens dom betonar också betydelsen av att ha tydliga och tillförlitliga bevis när hastighetsöverträdelser prövas juridiskt.
