När Jasmin upptäckte att hon var gravid, fylldes hennes tillvaro av förväntan och glädje. Men i vecka 23 förändrades allt. Theo, hennes efterlängtade son, visade tecken på att han ville komma till världen alldeles för tidigt. Det var en söndagsmorgon när hon började känna ovanliga smärtor. Desperat och orolig sökte hon sig till sjukhuset, där hon togs emot akut.
Som många mammor i liknande situationer fick Jasmin och hennes partner snart höra läkarnas dystra ord. Theo skulle sannolikt födas extremt för tidigt, och risken var hög för både allvarliga komplikationer och långvariga men. Läkarna förklarade deras alternativ: försöka rädda livet på det lilla barnet med intensivvård, eller låta naturen ha sin gång och låta honom somna in, fridfullt, på Jasmins bröst.
Det är det svåraste beslut någon förälder kan ställas inför, och Jasmin var överväldigad av känslor. Hennes tankar kring framtiden, Theos livskvalitet, och den ovisshet som omgärdade varje beslut gjorde situationen nästintill outhärdlig. Medan hon låg där på sjukhuset, med sin partners hand i sin, fick hon frågan från läkaren som starkast sitter kvar i hennes minne. ”Ska vi köra?” frågade han.
Kommunikationen mellan personal och föräldrar i sådana här stunder är avgörande. Men alla sjukhus i Sverige erbjuder inte föräldrar möjligheten att välja. Här stod dock valet klart, eller så klart som det kunde vara i en sådan kaotisk situation – stödjan av sjukhusets policy och praktiska möjligheter. Vissa enheter är bättre rustade för att hantera precis den här typen av beslut, med kompetens och teknik för att maximera chanserna, medan andra tvingas följa striktare protokoll.
Jasmin och hennes partner valde till slut att sätta sitt hopp till läkarteamet och att ”köra”. Det var ett beslut präglat av kärlek och hopp, men också av ångest och sorg. I väntan på Theos ankomst, de längsta minuterna i deras liv, var spänningen obeskrivlig.
Theo föddes med en kampvilja och en styrka som överträffade alla förväntningar. Hans första tid i livet var fylld av utmaningar och krävde det yttersta av både honom och läkarteamet. Men varje litet framsteg var en seger, och varenda andetag en påminnelse om varför de fattat sitt beslut.
Jasmins berättelse är en påminnelse om den tystnad som råder kring dessa avgörande ögonblick, och de varierande möjligheter som ges beroende på var i landet man befinner sig. Det är en berättelse om att hitta styrka i de svåraste stunder, och om att navigera moderskapets mest komplexa etiska och emotionella landskap.
