I ett tyst hem i utkanten av staden försöker Malisa navigera i det omöjliga – livet efter att ha förlorat sin älskade dotter, Saga. Det har gått veckor sedan den tragiska olyckan som förändrade allt, men tiden verkar stå stilla för Malisa. Minnet av Saga genomsyrar varje rum, varje hörn av deras gemensamma liv, och kvar finns en känsla av overklighet och en smärta som saknar gränser.
Malisa sitter vid köksbordet, och framför henne ligger foton utspridda. Foton som fångar en sprudlande elvaåring med ett smittande leende och en livsglädje som kunde lysa upp den mörkaste dag. Saga var hennes hjärtas glädje, hennes konstanta följeslagare i livets alla stormar. För varje minne som dyker upp är sorgen lika stark som kärleken, en påminnelse om det som nu bara lever kvar i hjärtat.
”Det finns ingen rätt väg att gå vidare,” säger Malisa med en darrande röst när hon tittar ut genom fönstret, där löven sakta faller till marken i höstvinden. ”Man kliver upp varje dag, men världen känns annorlunda, som om något saknas och alltid kommer att saknas.”
Att hitta en ny vardag utan Saga verkar omöjligt. Men Malisa vet också att hon måste försöka. ”Det är inte lätt,” fortsätter hon. ”Vissa dagar känns det som att vågor av sorg överväldigar mig, men jag måste leva för att hedra henne. Jag försöker minnas de vackra stunderna vi delade, även om det inte alltid är lätt.”
Stöd från vänner och familj har varit fundamentalt. Malisa vittnar om vikten av deras närvaro och hur deras ord, handlingar och till synes små gester har hjälpt henne att ta sig igenom de värsta stunderna. Genom deras kärlek och omtanke har hon funnit små glimt av styrka. Hon beskriver hur grannskapet samlades för att visa sitt stöd, ordnade minnesstunder och fyllde deras hem med blommor och ljus. Malisa säger att hon aldrig hade klarat sig utan dem.
Niklas, Sagas pappa, delar Malisas ofattbara sorg. Tillsammans navigerar de genom detta obarmhärtiga hav av saknad och minnen. ”Niklas och jag pratar mycket,” säger Malisa. ”Vi försöker förstå varandras sorg och påminna oss om att ingen av oss är ensam i det här. Även om vårt hjärta är brustet, försöker vi hålla samman, för Saga.”
Psykologer och sorgbearbetningsgrupper har också blivit en del av Malisas och Niklas liv. ”Det är viktigt att prata om sorgen, även när det känns som att den aldrig kommer ta slut,” understryker Malisa. Att träffa andra som gått igenom liknande förluster har gett perspektiv och hopp, även när allt känns hopplöst.
Framtiden är fortfarande ett oskrivet blad för Malisa. Hon vet inte hur livet kommer se ut eller hur hon slutligen ska kunna gå vidare utan Saga vid sin sida. Men hon klamrar sig fast vid tanken att Saga alltid kommer vara en del av henne, att hon lever vidare i minnena och i det sätt som Malisa och Niklas fortsätter att hedra och älska henne.
”Man lär sig att leva med smärtan,” säger Malisa tyst. ”Det kommer alltid vara en del av oss, men vi hoppas att det en dag kommer kännas lättare att andas, att le och att minnas utan att gråta. Tills dess tar vi en dag i taget, med kärleken till vår Saga som leder oss framåt.”
